Centrala statsledningen och Sveriges säkerhet – dags att sopa framför egen dörr?
I media har det som bekant framkommit att en städare har gripits i anslutning till statsministerns bostad. Städaren saknade uppehållstillstånd i Sverige och var efterlyst. Det ger upphov till en del frågor kring säkerheten för den centrala statsledningen som jag anser inte har blivit tillräckligt belysta.
Även om situationen är absurd tänker jag inte ytterligare framföra kritik, utan i stället försöka använda det inträffade som ett lärande exempel som belyser ett tillämpningsproblem i säkerhetsskyddslagstiftningen och i angränsande lagstiftning. Kärnan är ansvarsfördelning.
Säkerhetsskyddslagstiftningen är en lagstiftning som ställer krav på att när en verksamhetsutövare som bedriver säkerhetskänslig verksamhet ska anlita någon som ska utföra uppdrag, t.ex. städning, ska ett säkerhetsskyddsavtal tecknas med uppdragstagaren innan uppdraget påbörjas. Ett sådant avtal ska innehålla relevanta krav på uppdragstagaren. Ett sådant krav kan vara att uppdraget ska utföras med säkerhetsprövad personal. Säkerhetsprövningen syftar till att utreda om en person kan anses vara lojal mot de intressen som skyddas i säkerhetsskyddslagen och i övrigt pålitlig från säkerhetssynpunkt. En person som saknar uppehållstillstånd och är efterlyst kan naturligtvis aldrig komma i fråga för ett sådant uppdrag.
För att avgöra vilket hot en uppdragstagare som är ute i onda avsikter kan utgöra mot Sveriges säkerhet kan man börja med att utgå från en motståndares perspektiv – skulle det t.ex. kunna vara intressant att i hemlighet installera avlyssningsutrustning hemma hos statsministern? Svaret på den frågan torde vara självklar. Och om en motståndare har intentionen så finns förmågan och resurserna!
Hos vem ligger då ansvaret? I grunden ligger säkerhetsskyddsanvaret hos verksamhetsutövaren som i detta exempel är Regeringskansliet. Men just när det gäller statsministern, så finns det även en lag om ansvar för vissa säkerhetsfrågor vid statsministerns tjänstebostäder som lägger ett stort ansvar hos Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen har även uppgiften att ansvara för personskyddet för centrala statsledningen. I det här fallet talar dock mycket för att städuppdraget var beställt av statsministern som privatperson och dessutom inte avsåg hennes tjänstebostad. Om nu en statsminister kan anses vara en privatperson i denna situation… Här blev det snabbt lite rörigt – är hotet då något som hör till personskyddet eller till säkerhetsskyddet? Och hur fördelas det ansvaret? Otydligheten framgick ju tämligen klart för de som följde de initiala divergerande beskeden.
Vad bör då göras? Ett talesätt är att ”delat ansvar är inget ansvar” och här behöver man nog ta tillfället i akt och se över ansvarsfördelningen mellan Säkerhetspolisen och Regeringskansliet. De tidiga beskeden från samtliga inblandade om att det var någon annan som borde vara ansvarig är väl ett ganska tydligt tecken? Och vem vet – kanske är det fler statsråd som har ”privata” entreprenörer som kan påverka Sveriges säkerhet. Borde dessa kanske i stället upphandlas av verksamhetsutövaren om Sveriges säkerhet ligger i vågskålen?
Och alla vi andra då? Ja, i dessa tider kanske flera bör ta detta som ett lärande exempel och, förlåt uttrycket, sopa framför egen dörr för att se över vilka uppdragstagare som behöver omfattas av ett säkerhetsskyddsavtal. Och kollektivavtal – det var tydligen minst lika viktigt…
Martin Waern
Artikelförfattaren är affärsområdeschef vid SRS Security för området säkerhetsskydd och totalförsvar och har tidigare varit utredningssekreterare i Utredningen om säkerhetsskyddslagen (SOU 2015:25) och ämnessakkunnig i Transportstyrelsegranskningen (Ds 2018:6).
