Ny lagstiftning om utlandsspioneri – en välkommen rättsutveckling
Den 16 november röstade riksdagen igenom de förlag som rör s.k. utlandsspioneri. Förändringen består dels av en straffrättslig reglering i 19 kap. brottsbalken, dels av nödvändiga grundlagsändringar för att gärningarna ska straffas även som tryckfrihetsbrott. Debatten om detta, som ju har förekommit nu i ett mycket sent skede, har haft en slagsida åt det negativa hållet och med en oro från framför allt publicistisk verksamhet. Men låt oss först titta närmare på bakgrunden till förändringarna.
Under den pågående internationella insatsen KFOR i Kosovo inleder en svensk officer ett förhållande med en lokalanställd tolk. Men kärleken är inte ömsesidig. Tolken är i själva verket en agent från en främmande makts underrättelsetjänst. Officeren påverkas av tolken att till honom överlämna uppgifter som rör operationen och Nato. Uppgifterna är skyddsvärda och det är enbart behörig personal tjänstgörande i insatsen som har tillgång till uppgifterna. Underrättelsevärdet är alltså högt. Svenska officerare får tillgång till uppgifterna enbart på grund av Sveriges deltagande i insatsen och den säkerhetsskyddsöverenskommelse som sedan 1994 finns mellan Sverige och Nato. Om Sverige hade medverkat till att utländsk underrättelsetjänst hade fått tillgång till känslig Nato-information hade vårt samarbete med Nato under lång tid varit avslutat. Men underrättelseoperationen är tidigt upptäckt och tolkens dator kan omhändertas innan uppgifterna hinner överlämnas till den underrättelsetjänst som tolken tillhör. Den svenska militära säkerhetstjänsten kan denna gång förhindra att uppgifterna röjs. Tolken hinner dock fly till Serbien och försvinner sedan spårlöst.
Vad har då denna händelse för betydelse för de nu genomförda förändringarna? Jo, knorren i det inträffade är att den beskrivna händelsen då inte utgjorde ett brott och därmed inte var straffbart. Varken när det gäller officeren eller tolken. Det finns flera liknande fall under sent 1990-tal och i början av 2000-talet som alla var synnerligen nära att påverka Sveriges relationer till andra länder och mellanfolkliga organisationer. Det var så pass illa att det hade kunnat påverka Sveriges säkerhetspolitiska läge. I min dåvarande roll deltog jag i flera av dessa ärenden och kunde då tydligt uppfatta de bekymmer som framfördes till Sverige i olika kanaler. Ett flertal högnivåmöten i Bryssel har förekommit då Sverige har varit skyldig att förklara vad som har inträffat och vilka åtgärder som har vidtagits för att undvika ett upprepande.
Genom Sveriges medlemskap i Nato tydliggörs behovet ytterligare, men behovet att straffsanktionera dessa gärningar har funnits länge. Men all den kritik som väcks nu från bl.a. publicistiskt håll om att offentlighetsprincipen är i fara – saknar den då grund? Nej, självklart inte – men man får inte glömma att det är ju precis vårt system med en stark offentlighet som behöver skyddas. I Sverige har vi, till motsats vad som gäller i många länder, en presumtion för offentlighet. Det är i få länder som det är lika lätt att söka information som i Sverige. Vår tryckfrihet – den äldsta i världen – är en omistlig del av vår demokrati och ett av de grundvärden som vi ska försvara med alla tillgängliga medel. Men systemet bygger på att de uppgifter som behöver ett skydd också verkligen får det. Och i vissa särskilda fall behöver dessa uppgifter även ett skydd mot publicering i tryckt skrift – därav behovet av grundlagsförändringar.
Trots det skyddsvärda ändamålet har det för säkerhets skull införts en försvarlighetsbestämmelse som ändå medger publicering i vissa fall. I förarbetena framförs just exempel där offentlighetsintresset för t.ex. missförhållanden får ha företräde framför sekretessen. Så jag kan nog ändå tycka att oron från publicistiskt och annat håll är något överdriven – åtminstone tills vi har sett hur rättstillämpningen utvecklas.
Så låt oss i stället glädjas över att vi har täppt till en lucka där främmande makt tidigare ostraffat kunde inhämta känslig information om våra internationella samarbeten. Och vara tacksamma att de uppgifter som behöver vara offentliga också har en chans att verkligen få vara det.
Martin Waern
Artikelförfattaren är affärsområdeschef vid SRS Security för området säkerhetsskydd och totalförsvar och har tidigare varit utredningssekreterare i Utredningen om säkerhetsskyddslagen (SOU 2015:25) och ämnessakkunnig i Transportstyrelsegranskningen (Ds 2018:6).
